Carmen på Kungliga Operan

Carmen av Georges Bizet är världens mest uppsatta opera. Jag kan förstå varför, musiken har humor, är lättillgänglig, gripande och medryckande. Dessutom handlar Carmen om passion, våld, kärlek och död i 1800-talets Spanska Sevilla med omnejd. Kungliga Operan har satt upp Carmen ännu en gång, för att variera sig har regissören Vincent Boussard reducerat de talade partierna och förlagt historien i modern tid där kläder och scenografi inte är så färgsprakande som den annars kan vara.
null
Carmen handlar om just Carmen, en ung och passionerad kvinna med egen stark vilja och en förmåga att hamna i centrum. Hon arbetar i tobaksfabriken med anbart kvinnliga arbetare. Dit lockas soldaterna i närheten på deras permission. Carmen blir kär i korpralen Don José, eller så är det vad han tror för att hon skall få gå fri efter att ha åkt fast för att ha misshandlat en annan kvinna i ett bråk på fabriken. Men efter en het natt mellan Carmen och Don José vill hon att Don José skall desertera för att följa med henne på en äventyrlig och passionerad resa. Han tvekar men vågar inte för att det skulle förstöra hans sociala anseende. Don José är förälskad i Carmen men inser för sent att han inte kan leva utan henne och när han väl deserterar är det för sent, hon har redan blivit förälskad i en annan man med våldet som yrke, tjurfäktaren Escamillo. Hur det går när han söker upp Carmen på tjurfäktningsarenan i sista akten kan du säkert räkna ut själv.

Opera är en suggestiv konstform som gör sig bäst om du redan kan handlingen så pass bra att du kan fokusera enbart på rollprestationen och musiken, inte flacka med blicken upp och ned mellan scenen och textremsan ovanför. I de starka ögonblicken av Carmen förförs jag av den passionerade handlingen, jag inser som ofta i Opera hur mycket mer eldig och hängiven jag ju kan vara i mitt eget småbarnsförälderliv. Att som människa ge sig hän i kärlek på liv och död i alla fall lite lagom… Jag får ilningar av välbehag av de första akternas sångstycken och uppslukas av Carmens öde. Lionel Bringuier gör ett strålande jobb som dirigent. Hans-Åke Sjöquist lyckas med just ljussättningen i de situationer då det morgon, kväll och gryning skall skildras. Men i tredje och fjärde akten känns den minimalistiska scenografin av Vincent Lemaire lite väl statisk och ”återanvänd”, speciellt scenerna som skall utspela sig i mörka rum med fladdrande TV-ljus och endast en naken glödlampa… Andrea Carè som Don José sjunger mycket bra, men spelar inte tillräckligt övertygande i relation till den trovärdiga Katarina Leoson som Carmen. Jeremy Carpenter som Escamillo sticker ut i sin egenuppfyllda stjärnglans, han agerar verkligen ut som en Al Pacino i slutet av Scarface. Blind för konsekvenserna av sitt begär.

Sammanfattningsvis känns denna uppsättning av Carmen väl värd ett besök, men för att lockas till tårar kanske jag ändå hade behövt även lite talade partier, nu känns vissa delar i slutet väl korta och abrupta. Vad vill Carmen säga mig?Delvis känns ju budskapet en aning unket, att en kvinna som vill överskrida sina gränser måste straffas med döden. Kvinnan straffas med döden, som slutet i filmen Black Swan, som i många Lars von Triers filmer, som så ofta i operavärlden, till exempel i Tosca. Men kanske är det som det skall vara i en tragedi. Slutet skall inte vara lyckligt och måste det vara det för att helheten skall ge en slags lycka?Nej, vi skall ju alla dö, varför inte våga leva mer utlevande den tid vi finns?Att leva som en toreador, som en Carmen?Carmen låter mig i alla fall lämna vardagen en kort stund.

Albin Axén

Musik: Georges Bizet. Text: Henri Meilhac och Ludovic Halévy efter Prosper Mérimées novell. Dirigent: Lionel Bringuier/Daniel Blendulf. Scenografi: Vincent Lemaire. Kostym/mask: Zana Bosnjak. Ljus: Hans-Åke Sjöquist. Regi: Vincent Boussard.

Fotograf Fotograf: Alexander Kenney Kungliga Operan

Detta inlägg postades i Albin Axén, Opera. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *