Spöksonaten

På Dramatens lilla scen ges Spöksonaten av Strindberg regisserad och koreograferad av Mats Ek. Scenografin av Bente Lykke Møller känns tydlig och effektiv för att vara Lilla Scen som enligt mig kan har problem med just scenografin.

Detta rör sig inte ”enkel” teater utan snarare om en blandning av musik, dans och absurd humor. Så som jag tolkar och upplever pjäsen så står ”Studenten” dansmässigt imponerande men skådespelarmässigt forcerat spelad av Hamadi Khemiri i centrum, en ung man på väg ut i livet, på väg att lära sig, med drömmar om en karriär, en våning, en fru och barn. Han möter Direktör Hummel inlevelsefullt och obehagligt spelad av Stina Ekblad, en slemmig men mäktig figur som kan hjälpa honom, men som det visar sig, kanske inte har ärligt uppsåt. De flesta han möter i pjäsen är äldre och mer eller mindre mäktiga till en början. Men deras fasader krackelerar och faller isär bit för bit. Symboliserar detta den unga människans skepsis för och kritik mot det äldre etablissemanget. En kritik som ofta också är befogad?

Som Churchill cyniskt konstaterade, den som är ung och inte vänster saknar hjärta, den som är äldre och inte höger saknar hjärna.

Pjäsen gestaltar en slags drömvärld, med livemusik av Beethoven och olika originella danser koreograferade av Mats Ek.

Studenten blir intresserad av den andra unga personen, fröken spelad av Melinda Kinnaman. Pjäsen består av tre akter där den första utspelar sig på gatan efter ett husras där Studenten uppfattades rädda en flicka. Den andra akten utspelas i den falska Generalens våning. Generalen är trovärdigt spelad av Gunnel Fred.

Miljön med äldreboendekänsla i den tredje och sista akten känner jag rör sig mot dagens skandalomsusade äldrevård, men direktörer som tjänar miljoner på att sälja så billig vård som möjligt.

En av de mer intressanta aspekterna av uppsättning är att många mansroller spelas av kvinnor och tvärt om. Det förstärker drömkänslan och osäkerheten av vad som egentligen är sant och vad som inte är sant. Pjäsen ger mig just en upplevelse av att den materiella världen inte är den främsta vägen till sanning, utan kanske musiken eller rörelsen, på ett andligt plan är överordnade kroppen, rummet, tiden?

Människor man mött tidigare kan vara minst lika levande i mitt psyke nu som när de levde. De kanske till och med kan agera och påverka mina beslut? Strindberg skrev pjäsen som sin sista innan sin död, kanske en uppgörelse med sitt eget liv där han samtidigt är studenten, flickan, översten och direktören?

Detta låter ”svårt” men det är ju också just vad denna pjäs kan bli om den försöker förstås så som en vanlig pjäs med onda, goda, konflikt med tydligt slut. Jag upplever att gestalterna som omger Studenten är fula, på samma sätt som tiden sakta bryter ner oss. Men på samma sätt som Studenten med framtidsdrömmar behöver de äldre och mäktiga för att förverkliga sina drömmar, så behöver makten de unga att hjälpa för att känna en bot inför slutet, att få sluta med gott samvete, lyckliga och vackra.

Det går ju att kritisera pjäsen för att vara otydlig, svamlande och tillgjord, men det är ju också lite charmen med just en så kallad modern pjäs, likt en abstrakt modern tavla skall den inte tolkas som en avbild av en fysisk verklighet utan snarast som en känsla, en beskrivning av en stämning, för oss människor lika verklig som en kropp, men svårare att gestalta.

Det som gjorde starkast intryck på mig i hela pjäsen var en dans utförd av ett äldre par, Ana Laguna och Mats Ek där en rullator(!) ingick, som i sig fångade något av hela pjäsens kärna. Ett inslag och en uppsättning Strindberg själv säkert roat men provocerat skulle uppskatta om han kunde. Om tror på spöken är det nog också det han gör.

Albin Axén

direktör Hummel, gubben: Stina Ekblad
studenten: Hamadi Khemiri
föreståndaren: Thérèse Brunnander
den döde, fd konsul: Yvan Auzely
mörka damen: Ana Laguna
översten: Gunnel Fred
mumien, överstens hustru: Staffan Göthe
fröken, gubbens dotter med mumien: Melinda Kinnaman
baron: Jonas Bergström
Johansson, gubbens personlige assistent: Johan Holmberg
Bengtsson: Malin Ek
vita damen, gubbens f d fästmö: Etienne Glaser
kokerskan: Hulda Lind Jóhannsdóttir
flickan: Niklas Ek

Inhopp i Spöksonaten 15, 17 och 18 mars
Den 15, 17 och 18 mars kommer rollen som Mörka damen att spelas och dansas av Monica Mengarelli.
Regi och koreografi Mats Ek
Bearbetning Mats Ek, Irena Kraus
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljus Erik Berglund
Peruk och mask Thea Kristensen , Barbro Forsgårdh

Detta inlägg postades i Albin Axén, Dans, Teater. Bokmärk permalink.

2 Svar på Spöksonaten

  1. skulle gärna köpa filmen med ana laguna JULIA o ROMEO
    jag undra om förestälningen kommer till Helsingborg?!
    cullbergbaletten har varit här många gånger förr.
    när de gav carmen med ana laguna i sthlm reste jag dit och då hade dom bytt ut ana laguna.
    Med vänlig hälsning
    gerlinde krüger v.f.

  2. jag såg föreställningen med ana laguna och michael barishnikov.
    fantastiskt!!!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *