Vi talade med Kajsa om hur hennes familj såg på hennes val att bli artist.

- Min farsa har varit helt otrolig, han tycker att man är skyldig att göra det man är bra på. Han har ju inte möjlighet att försörja mig, men han har alltid tyckt att man måste lära sig hur man gör för att söka stipendier och slå mynt av talangen. Han ser det så här: ”Du är ju bäst”. Han är jättehäftig.

- Morsan, hon är konstnär själv. Speciellt när jag var i tonåren och runt tjugo, hade hon inställningen: ”Vem tror du att du är? Du skall vara vanlig.” Hon blev jätteirriterad på att man tog plats och ställde sig längst fram på scenen. Hon tyckte nästan det var att förakta den vanliga människan. Det är väldigt konstigt. Det är en jantegrej som spökade loss. Hon var å ena sidan stolt, men å andra sidan kanske hon kände att det fanns någon slags konkurrens, och sen det att man var sminkad och stod längst fram och skulle vara snygg. Hon ansåg att det var ytligt. Det var väldigt jobbigt och skuldbeläggande att man inte bara kunde ta plats. Hon var ju konstnär, men den generationen hon tillhör skulle ju vara som van Gogh och bli upptäckta efter sin död. Man fick inte gå ut och sälja sig och säga: ”Jag är bäst”. Hon var med i en katalog när jag var omkring åtta år. Det var en samutställning som Marie-Louise de Geer var med på. I den där katalogen hade konstnärerna bilder på sina ansikten. Men Marie-Louise de Geer hade den där bilden där hon sitter naken på en piedestal. Det var så kontroversiellt att hon gjorde det, för den bilden var ett konstverk i sig. Bilden på henne visade vad hennes konst handlade om. De andra konstnärerna i katalogen vart så djävla arga! Ansikte, ansikte på alla konstnärerna och så hon, som visar tuttarna! Hon tog plats, hon tog hela katalogen.

– Idag har konstnären rätt att ta plats på ett helt annat sätt. Man är ett koncept och man är en del av konstverket själv. van Gogh-grejen är skön för en själv på ett sätt, för man kan säga: ”OK, jag gör så här. Jag skiter i vad ni tycker om mig. Ni kommer fatta när jag dör!” Den är djäkligt destruktiv också, att inte ta plats i nuet. Det går igen på morsan och den kan gå ut över ens barn. Vi var i TV igår, Fabian (Kajsas son) och jag. Jag hade glömt att se programmet, och när hon ringer till mig och skall förklara hur det var säger hon: ”Du var jättebra, du var så vanlig.” ”Vad menar du? Vadå vanlig?” ”Ja, du var liksom inte artisten Kajsa.” ”Menar du att det var tråkigt och menlöst?” Sen kom hon till att jag var ”cool” och avslappnad. Risken är att när hon säger att det är vanligt, så betyder det att ”du trodde inte att du var nåt; du satt där i ditt kök”. En ”vanlig” människa det är det finaste man kan vara för henne. Det blir en varningssignal; man kan inte ha henne som smakråd. En sak vore om hon var en tråkig gammal tant, men vi har ganska lika uppfattning på många sätt. Hon är konstnär, men vad tar hon för plats själv, undrar man. Hon tycker att hon sticker ut utan att var provokativ. Det är en kvinnlig grej.

Anders Hedman och Albin Axén intervjuade Kajsa.