Hopskrynklade kuvert låg innanför dörren, någon hade tröttnat, bestämt sig där och då för att låta bli. Leriga steg hade klampat runt i lägenheten, över trägolvet, upp på soffan och ner igen på kudden. Det såg ut som att den lerbeprydda hade letat efter något särskilt. I fönsterblecket vilade en tändsticksask, en vithårig pojke sprang på framsidan, vem var han och vart var han på väg? Några timmar tidigare hade någon hållit i asken, med van hand skjutit ut papplådan, greppat en tändsticka och slagit den i en snabb rörelse mot sidan. Eld! Gardinerna hängde trött och långrandigt efter fönstrets sidor, ingen hade vidrört de på länge, de gjorde idoga försök att stirra ut, men persiennerna var som alltid i vägen och skapade en randig värld därutanför. Balkongen kämpade mot vinden som visslade mellan gliporna på gallret. Kunde ingen hänga upp en handduk för gallret och få ett slut på lidandet? På bordet i rummet stod ett rostigt fat, en gång blankt och putsat, men ingen hade brytt sig om att behålla dess skönhet. Bredvid låg en penna och ett papper, en text skriven därpå av en snirklig hand. Taklampan hade länge försökt tyda tecknen, men förgäves, texten förblev formlös och obegriplig. Väggarna stirrade sig eviga på varandras nakenhet, endast en kortsida var beprydd av ett tavelverk, En häst, en skrinda, hästen innanför ramen såg trött ut och landskapet var kargt. Inte någonstans i lägenheten fanns spår av lycka eller skönhet, allt var visset, kallt och glömt. Situationer var utspelade och hade fallit platt ner i ensamhet och tomhet. Motståndet väggarna känt för att bära hade gett efter, de bara gjorde det. Vilsna tankar hade hittat hem och vilade i sina gömmor och inga planer fanns på att ånyo sväva ut. Allt var stiltje. Jag har aldrig träffat en ung människa som luktat så mycket död, Handslaget, tonen, blicken…Allt var borta Gångstilen påminde om en gammal mans, någon som tröttnat för längesen. Var han än gick lämnade han sotiga spår efter sig, skapade mörker av ljus. Ändå var jag fast. En kall majdag hade vi stämt möte på ett av stadens torg, Jag kände igen honom på långt håll, vi hade inte setts på ett par veckor, Inte sen den där gången. Allt hade blivit fel. Jag hade malt det om och om igen, Vad var det egentligen som hade hänt? - Jag ska till Madrid, var det första han sa. Jag visste det. Jag visste det. Nu drar han. Det är så jävla typiskt. Typiskt mig. Typiskt honom. - Madrid? - Ja, jag drar idag, sa han och log lite och skrattade genant. Fan dig, fan dig. Han kramade om mig och fick mig att må bättre en stund. Jag kunde se honom trivas där borta, Madrid. Det är så jävla typiskt. - Kan du ta hand om lägenheten? Du kan ju bo där om du vill. - Men vad i helvete? Tror du jag är nån jävla polack eller? - Gör som du vill, här är nycklarna. Nyckelknippan hade legat i min hall flera gånger, jag hade aldrig tänkt på det förrän nu. Han var slarvig med nycklarna den jäveln, han visste aldrig var de var. Nu kastade han över de i min hand. Näven var knuten men han öppnade den med sin , placerade knippan däri och slöt den pånytt. Jag får fan panik. - Jag vill inte ha dina nycklar. Vaddå? Vad tror du? Helt plötsligt ska du till Madrid. Tror du jag tänker vänta på dig eller? För första gången såg han allvarlig ut, det lockande leendet förvandlades till ett osäkert. Han sparkade på min fot och pep ur sig. - Gör du inte det då? Väntar på mig då? Vi ska ju gifta oss du och jag, det har vi ju redan bestämt. Leendet var tillbaka igen. Jag hatade mig själv för att jag gick på den här skiten. Fånleendet smittade, nu log jag också. - Jag är tillbaka igen om fyra veckor. - Tycker du verkligen att det här är en bra idé? Att bara dra så här? Vi har ju inte ens snackat om det som hände sist? Allt blod tjocknade på en sekund, jag kunde riktigt känna hur det jobbade för att pumpa runt runt…runt. Jag var alldeles yr. Blodet kändes som sirap, det kroppsliga systemet höll på att slå ut alla funktioner. Hjäp! Jag kan inte blinka. Andas jag? Herregud. Tiden står still. Svara då människa! Svara! - Som sagt var. Jag åker idag. Ska du ha nycklarna eller? - Du är fan inte klok. Det var det sista jag såg av honom. Det tog flera dar innan jag gick till hans lägenhet. Jag malde tanken om och om igen. En tidig morgon när jag låg i sängen bestämde jag mig. Med leriga skor klampade jag runt i lägenheten, gick över soffan, kudden som vi brukade ligga på, stannade vid tavlan på hästen, tavlan som han älskade och ärvt av sin mormor eller nåt, det var ett jäkla tjat om den där. Den betydde inget för mig nu heller. Stegade mot balkongen, tog tag i tändsticksasken jag lämnat där, den låg fortfarande kvar exakt som jag lämnat den. Tog en cigg på balkongen. Satte mig på hans fula jäkla balja som hade stått där sen urminnes. Det kändes skönt. Men fan vad jobbigt. Jäkla idiot! Madrid. Jag fimpade under skon och klampade igenom lägenheten och ut. När dörren smällde igen vände jag mig om, kramade den gula flätan i handen och kastade in nyckelknippan genom brevinkastet. Rätt åt den jäveln. Johanna Lundin |