Allt som är gott och härligt här i världen gjordes av folk som inte gjorde som man sa till dem. Vill du själv ha det gott och härligt, var lika olydig själv. Säger receptet och förnuftet inplastade skinkskivor? Köp de finaste över disk. För livet är en soppa, med otrevligt recept: 5 skopor ovett, 2 dl tråkigheter, 3 dl leda, 1 krm fåfängt hopp. Improvisera om du vill, låt det bli vidbränt om det måste, men följ inte receptet!
Kock: Joakim Ceder
Egentligen har jag inte tid, bråttom bråttom, upp och iväg! Men hjärnan, det högfärdiga organet, insisterar på specialstarkt té och smörgås först. Det får den. Annars orkar den ju inte låtsas att den har kontrollen när det huvudlösa stressandet sätter igång för dagen.
– J. Ceder
Det finns platser där tiden står stilla. Visarna på uret rör sig, klockan slår, men det är lögn. Jag misstänker starkt att någon smiter fram då och då och vrider fram klockan för hand. Början av denna vackra dag tillbringade vi på Akuten för en hemsk och illasinnad mage, vars plan är att låta oss träffa alla läkare — och bli ännu sjukare, en diagnos per doktor, mediciniskt knytkalas. På kryss mellan tant och farbror doktorn hamnar vi i en mängd av väntrum. Folk kommer, folk går, patienter läser DAM och Motorvrål, blir inropade, botade, utsläppta. Vår tur blir det aldrig.
Knappt undkomna från detta svarta hål, vårdens händelsehorisont, strandade vi på på ett hak som kan kallas för Pizza Hatt, för timmen var sen. Scenen upprepas: Djupa pannor parodier på det italienska köket landar hos samtliga, utom oss. Vi vill ropa på hjälp, men det går inte, tiden har stannat — – –
– Mevlude Ferizi & Joakim Ceder
Gud själv vet inte varifrån mitt tangentbord kommer, det är inte producerat på Hans domäner. Vissa bokstäver har redan försvunnit, k, n, m, ;, l, b, andra flagnar redan betänkligt. Det var billigt. Made in China. För skrivandet har det ingen effekt — jag tittar aldrig på tangenterna och tänker sällan på vad jag skriver — men som symbol har det sitt värde. Om jag inte minns fel så stod det t.o.m. “Shen Zhen” på kartongen, stavning bortglömd, och om jag inte minns fel så är detta en form av — arbetsläger. Som Kinas regering tystat ned det mesta som händer i sådana, är det passande att deras tangentbord också blir allt tystare och tystare, till skillnad från propagandanummer som OS i Peking. Tänk om det också kunde få flagna, tystna, så att längdhoppen bleve korthopp, höjdhoppen låghopp, 200 m. drunkning. Men det enda som hörs är tangentbordets allt anonymare rasslande och resten, som Poeten sa, är just tystnaden.
- Joakim Ceder
Äran av att ha uppfunnit nutidens samhälle tillfaller Nicolae Ceauşescu. Han ville odla fram ett slags superrumäner, och såg därför till att transfusera mängder med blod mellan barnhemsbarn – de stackars ungarna blev förståss väldigt sjuka av det, ganska tvärtemot alla förhoppningar.
Idag, kära läsare, sitter ni och jag fastdroppnålade i en mycket större maskin, full av sladdar och slangar; bidrag infuseras, skattepengar åderlåts och själva poängen är att inte två droppar i mina ekonomiska vener ska vara mina egna. I bussen där jag skriver blir mina rader redan lästa, för över vart tredje säte har kameror dykt upp som från ingenstans, bara några av miljontals ögonfacetter med nervtrådar som också snärjer vida omkring oss på väg mot Gudvetvart. Till detta omlopp kommer ett tredje, som när jag nu sprattlar frivilligt i Internätet, glatt spefull över de andra. Låt alltså beställa åtminstone en känsla av frihet, rejäl dos, femton milligram. Syster!
(Med ursäkt för den idémässiga förseningen)
Ibland blir man rädd. I norra änden av Västerturistgatan, Gamla Stan, finns en lapp: En individ som önskar ta livet av sig. E-mail. Endast seriösa svar. Någon i gammelstans närhet är desperat, finner inte längre någon mening i att gå upp om morgonen och börja andas. Just denna känsla känner jag igen. Av någon anledning, okänd för mig, har jag ändå alltid (förr eller senare, efter vederbörlig téförgiftning och i sällsynta fall också morgonsup) gått upp, och funnit jordalivets luft faktiskt synnerligen andningsvärd.
Dessvärre har jag glömt adressen till den desperate själ som föranlett denna notis, men budskapet är ändå: Fortsätt leva! — det kan vara värt det. Vänligen vidarebefordra detta.
Somliga ska man inte göra affärer med. De verkar så trevliga ute i ljuset, men så faller de praktiska skuggorna på och där står man på bar backe, utan papper, garantier eller några rättigheter alls. Han som håller i FRA är en sådan filur. Helgens senaste groda är att de inte kan göra sitt jobb om om de bara får spana på brottsmisstänkta människor, måste hålla sig till normala lagar.
“Kontrakt? Här behövs väl inga kontrakt! Dethär är mellan dej och mej, dethär fixar vi…”
Sjyssta affärer!
Vidare (groda nr. två) så ska spaningen inte vara “riktad” mot oss. Det bara verkar så.
“Det där lilla är du väl inte sur för? Jag bara råkar öppna din post ibland, egentligen letar jag efter något helt annat, jag lovar och svär…”
Och detta, kära slyngelläsare, är bara början på en underbar vänskap.
Filosofisk anteckningsnotis: Hur uppstår idéer, hur växer de sig starka? Jag har försökt följa förloppet:
1. En idé föds.
2. Den finner något slags tillämpning, lyckas förklara något; går att använda utan att den omedelbart bryter ihop.
3. Vi flyger, den fungerar! Vi tenderar nu att glömma att idén kanske stämmer mot verkligheten av en lycklig slump; idén får en air av s.k. teleologi:
4. I tron att A (och bara A) alltid leder till B, börjar vi låta det leda till C och Ö också; den stackars idén börjar tillämpas på fält där den egentligen inte hörde hemma, inte gjordes för.
5. Livsfarligt! Idén har nu brutit verklighetsvallen med en smäll. Omöjlig att stoppa, oberoende av fakta attackerar den nu allt i sin omgivning, inklusive sin egen ursprungliga mening…
…således har vi en ekonomi som uppmuntrar till oekonomiskt slöseri, lägger mer tid på att konkurrera än utföra arbetet vi konkurrerade om; kort sagt — världen såsom vi beklagligtvis känner den. Jag hoppas att min idé inte stämmer. Starka idéer är som sagt livsfarliga.
Joakim Ceder
Somliga tycker inte att vi borde mixtra med gener. Det måste vi! Eftersom vi tar kål på arter fortare än vi hinner upptäcka dem, är vi ju skyldiga att ersätta dem på någe sätt. Hammarhajar kan uppbackas med skruvmejselhaj och naturligtvis skiftnyckels- och bladsågshaj; luften uppfylls av gredelinlärkans och den chockrosa hämplingens småperversa kvitter, och till lands jagar sabel- och värjtandade tigrar efter rutiga zebror. Och låt oss, när vi ändå håller på, odla fram den mest hotade arten av alla: ansvarskännande människor.
– Joakim Ceder
För tillfället skrives detta på en lånad dator från Hedenhös, och allt grunkamojs som nu ligger i, årsringar av fettiga “förbättringar”, får den att rossla som en kaffebryggare så fort den kommer igång — en kaffebryggare som håller på att få härdsmälta. Jag målar igen; en komplicerad sak i Dalí-lightstil, med mängder av små improvisationer, och avigsidan därmed är att en hinner tänka så mycket. Även jag känner hur det börjar rostrossla; hur felet i hela tillvaron börjar uppenbara sig, hur lätt jag skulle kunna sätta ord på alltsammans — om jag inte målade så mycket att just dessa tankar uppenbarar sig. Kanske lider jag av samma Chernobyl som datorn; när rätt tankekretsar är så upphettade att klarhet kan ernås är de också så löjligt varma att de inte orkar tänka. Så småningom ska huvudet svalna: Jag hade en så underbar idé. Jag undrar vad det var.
