Slynglar

Dödstrött, intellektuellt mörbultad, men ändå liksom piggsömnig efter att ha skrivit ut manuskriptet till en bok för (hoppas jag) sista gången, tänker jag på arbetets skönhet. Skratta inte! Vad är det nu, tänker någon, för torr och mossig lutheran som sitter vid spakarna?

Vackert arbete är suspekt. Gå upp klockan sex, enochenhalv timmes transit, åtta timmars fullständig meningslöshet och så retur: Detta anses normalt. Det håller samhället igång. Priset är naturligtvis ett samhälle som i allt mindre grad är värt det. Som sida efter sida faller ur skrivaren, kontrolläses och lyckligtvis sällan utskrivs igen tänker jag, att det var arbete som var värt att göra, och förhoppningsvis ska få tryckas och sedan tyckas om av någon som finner det värt att läsa: På det viset har vi tillsammans lyckats använda tiden vettigt. Men om du använder tiden vettigt i en fabrik eller på ett kontor, så se för Guds skull till att ingen kommer på dig.

Jag vet inte så mycket om Luther, så jag vet inte om han roterar med- eller motsols i sin grav: Arbeta skulle vi. Men vem sa att vi måste ha så tråkigt som möjligt? Vem hittade på att du ska respekteras mer ju mindre du respekterar ditt liv och din tid? Nej, finner du ingen skönhet i ett arbete, undvik det.

J. Ceder

Den kortaste tid jag ägt en penna är nu löst klockad på knappt två timmar. Jag fick den under bokrean, någon glömde den, jag upptäckte den och den blev min: Smal, snygg, svart, guldbokstäver som sa “Grand Hotel” och den skrev riktigt duktigt också. Jag vet, för på tunnelbanan hann jag skriva drygt tre meningar med den. Men den var inte min på riktigt. Det var en vandringspenna. Den ville ut och se världen, såsom mina uttråkade pennor så ofta vill, och vem var jag att hindra den? I Hässelby hade jag den inte längre, den var hux flux borta, slutstation, avstigning för samtliga. Man behåller inget i livet, framför allt inte pennor, och själva livet är ett lån. 

– Joakim Ceder

Inte ens logiken är särskilt logisk, om jag tolkat Bertrand Russell rätt. Varje definition framkallar nya besvärliga frågor, och inte ens hur de hänger samman kan man få klart för sig — “va’ menas, ‘hänger samman’, hurdådå, å vaffö dé?” — problem som lätt blir lösta medan de ännu är små och skuttar runt på någon filosofs skrivbord men visar sig lika livsfarliga som försummade i stora sammanhang, som när man omedelbart måste veta vad kärlek egentligen är och om man redan eller ännu lider av sådan, var gränsen ska dras mellan t.ex. sagda amorösa storhet och enkel tillgivenhet, mellan vänskap som vi trodde var vänskap men kanske inte är det, o.s.v. Vi ansätts sålunda av tveksamheter i det allra viktigaste och lider av alltför komplicerade känslor som av nödvändighet saknar namn, så att vi inte ska tro att det står i vår mänskliga kraft att förstå dem. Jag lugnar mig med att det kanske inte är meningen. Det kanske bara är Livet, som frodas och växer i det ogripbara, i paradoxer?

Det finns en underbar, i dylika fall trösterik scen i Tove Janssons Pappan och havet. Genom nästan hela boken har Muminpappan försökt förstå sig på Havet och räknat och lodat och mätt, men upptäcker till sist att havet bara Är Så, tillochmed har dålig karaktär, helt enkelt: “Jaha, då behöver jag ju inte alls förstå…” Och sedan glömmer han sin anteckningsbok i ljungen och vandrar vidare.

Stor är den filosof som vet när det är dags att sluta vara filosof.

– J. Ceder   

Betraktar annonsen till “The Wrestler”, en film jag inte tänker se. Bokstäverna “Wrestler” är fyllda med smuts och repor, ska verka slitna, tuffa, bitna — ha patina. Jag undrar varifrån modet kommit? Vilket intryck ger de när affischen blivit en riktig sliten affisch med äktslitna fuskslitna bokstäver? Kommer modet därpå bestå i att likna det tidiga tvåtusentalets fuskslitna, sedermera äktslitna? Eller varför inte göra dem helt oläsliga? Då är det inte längre text, det är konst…

Typsnittet ska liksom allt annat i reklamen sitta som en venetiansk karnevalsmask mellan dig och den faktiska varan. Och bör inte en mask åtminstone vara vacker? Inbillar man sig att bokstäver som är fula redan nu ska bli vackrare sen? Jag tror att både fulhet och skönhet växer med åren.

– J. Ceder     

När en idé svämmar över sina bräddar blir den livsfarlig, tyrrannisk. Dessutom blir den orättvis. Både det estetiska och det mänskliga ska underordnas det ekonomiska; varför aldrig tvärtom? Varför kan man inte säga: “Dina aktiekurvor är alldeles för ojämna, din butik säljer alltför fula saker, rätta omedelbart till det, annars!”

Sjukvården ska också fås att löna sig, trots att det inte är vårdens uppgift att förlossa pengar, lika litet som konstens. I gengäld bryr sig pengar inte ett skvatt om människor eller, exempelvis, din hälsa.

Så slutligen träd: Både träd och företag har rätt att växa, men mest växer företag på träds bekostnad. Det är sällan som företag sågas och styckas för att bereda mark för fler träd…

Listan kan göras längre. Ekonomin, som ingen egentligen kontrollerar, tillåter vi kontrollera oss. Varför inte tvärtom?

– J. Ceder    

För ett litet webbjobb (sumerisk filosofi) sökte jag bilder på kilskrift och liknande, och slogs av tanken: Det måste ha varit besvärligt; utbildningstiden var lång och rättstavningsmästarna brukade slå sina elever med hårda käppar om de tog fram fel kil eller blandade ihop tecken. Väl utexaminerade med blåmärken och allt hade skrivarna ändå en otrolig fördel: De hade inte så mycket utrymme. De var tvungna att fatta sig kort och tänka på vad de skrev. Och vad skrev de? Viktig bokföring — sin historia, minnen som inte fick gå förlorade — och naturligtvis poesi. För oväsentligheter fanns däremot ingen plats. Slå in en kil till det mest väsentliga du har att säga — skriv på lera!

– J. Ceder 

Telefonen ringde i min dröm, och jag svarade: Rent absurda krav och önskemål från mina beställare kunde tas med lätt hand eftersom propåernas surrealism fortfarande tydde på drömtillstånd, men efter några koppar te insåg jag att jag var vaken och försökte febrilt komma på vad man egentligen sagt i min slummer, för det skulle forma resten av dagen, flaxande på tvåhjulig halka mellan tryckpress och dator och framför allt dessa förbaskade telefoner, vars uppgift är att ringa när tillvaron inte är tillräckligt komplicerad; en inverterad mat- och sovklocka som reducerar ork och vila. Som vanligt har man glömt att informera informatören (moi) och jag har nu det lilla angenäma bekymret att affischer ska tryckas litet innan material inkommit, men bara litet, så jag har ännu god marginal… ”Läget?” — frågade jag vaktis. “Jo, det är Måndag, och det är ju aldrig bra.”

Det är hans standardreplik. Då visste jag ännu inte att Tisdagen skulle bli på samma vis. Ser fram emot Onsdag.

– Joakim Ceder